När medlemsföreningarna i NAV samlas för att värma varandras museala själar, då lyser alltid solen. Så även denna förmiddag. Hos oss glittrade fjorden i solljus medan norskarna mittemot nyss hade vaknat. De ser bil efter bil parkera utanför Folkets hus. Röda flaggan är hissad, och har de inte dukat upp kaffebord också… Vad är det som sker på Krokstrand?!
Sån är NAV-träffen, den väcker nyfikenhet. I dag är det alltså Krokstrands Folkets hus-förening, i Västra Götalands nordliga perifi, som är värd för den årliga träffen. Nu kommer dom ur bilarna med sina prylar. Här kommer torven, hej! Här kommer biljettången, stenhuggarmejseln, kexburken, sländan, färgpaletten, kyrkan, träspaden, kolbiten, konserven, navkapseln, enepinnen, sjaletten, skytteln, tågbiljetten och en livs levande angorakanin… Å, var är jag? Vilka krokiga backar! Går det an att bo så här långt från civilisationen?!
Dom får lugna ner sig med fika utanför murare Pontus röda länga innan vi sätter igång. Ett hårt körschema ligger framför oss, i varje fall för mig som är producenten. Det får inte spricka. Folk vill ju hem! Först en timmes knottvandring ut i stenhuggarsamhället. Sen in i Folkets hus och lyssna på ordförande Lise-Lotte. Sen prylmaraton där alla får ett nummer och vet exakt när de ska upp på scenen för att presentera sin pryl och indirekt sin föreningen. Max 5 minuter. Helst 4. Sen har Folkets hus-teamet fått stränga instruktioner av chefskocken att på given signal bära in de dukade bufféborden och, det svåraste, balansera soppfat efter det. Titta på klockan. Titta på klockan. Mera prylar. Sen streamat föredrag om levande guidning. Äntligen ska kaffet serveras med kaka, måtte alla piggna till. För sen kommer dagens ”stora” föredrag med Pernille Silfverberg om Bohus Stickning och återskapandet av ett ”bortglömt” kulturarv. (Vi piggnade till.)
Knott är signifikativt för Krokstrand, så kallas den minsta gatstenen som var huvudprodukt här. Runt samhället finns upphängda knott som ska visa vägen till olika sevärdheter. ”Nu får ni hjälpas åt att kolla efter alla”, säger jag, precis som jag gör till femteklasseleverna vi annars guidar här. NAV-s kassör Christer fick således förtroendet att hålla ordning på räknandet. En liten sten från vägen representerar en knott. Hallå, här är en knott. Har du tagit med den? Knottvandringen är kantad av små berättelser. Ni som var med: Kommer ni ihåg Sven som inte kom till skolan en dag? (Mamma behövde skorna). Kommer ni ihåg Ulla som föddes på vinden i Fjärdebrackan, hur många skolkamrater skulle hon få i första klass? (nästan 52). Maja-Stina, som funnits på riktigt, gick med oss hela tiden och berättade. Vad gick hon och bar på? (Kexburken där hon samlade skattepengarna, om hon tvingades köpa mat för dom till sina elva barn, fick maken ingen rätt att rösta).
Men hörrö! Hur många knott var det? I min jakt på minuterna glömde jag bort hela upplösningen. Det gjorde inte Christer, som mejlade dagen efter. Vi samlade på oss 22 stenar.
Bra jobbat, Christer. Bara en ifrån! Den här gången hade vi kortat ner vandringen något. Välkommen tillbaka och pröva hela knottvandringen. Då hittar du säkert de felande fyra.
Lite fler bilder visas i detta minnes-kollage från dagen (PDF)
KARIN ASKBERGER 221123