Blicken flackar. Än hit. Än dit. Jag känner mig som en dammsugarförsäljare där jag står på andra sidan disken och försöker fånga hennes blick. ”Du kan lägga dom där”, säger hon med platt röst och pekar på en hylla. Jag tittar dit. Där ser jag broschyrer i mängd, om allt möjligt, från sälsafari och bada tunna till tidtabeller och camping. Alla dessa pamfletter, hinner jag tänka, som öppnar sina munnar och ropar som en kör: ”ta mig!”. Nu står jag här och ska för denna dam i informationsdisken motivera en topplacering av just mina broschyrer, NAVs besöksmålskartor.
Vad är besöksmålskartan?
För er som inte vet, besöksmålskartan är en katalog med 155 arbetslivsmuseer som man kan besöka runtom i Västra Götaland. Det är ingen kommersiell produkt. Det är en katalog/kartbok som är framtagen av ideellt arbetande fans som älskar industrihistoria och med stöd av dig, alltså skattemedel. Komprimerat i tre rader presenteras härligheterna som du kan åka runt och titta på. Ta en random sida. Ta 24. Här introduceras Stampens kvarn, Ångbogserbåten Herbert, Anten-Gräfsnäs järnväg, Stora Mellby mekaniska museum och Borgs väderkvarn med vridbar överdel. Skulle jag rekommendera dig en enda ”bok” om du hamnade på en öde ö så blir det nog NAVs besöksmålskarta.
Tanums kundcenter/Turistinformation är således första stopp under min dag som NAV-ombud i Tanums kommun. När jag nu står här och funderar på om mitt dyrbara material ska få nöja sig med en anonym plats längst ned, påminns jag om en entusiastisk marknadschef från gårdagens runda i Strömstads kommun. ”Det är barnaktiviteter alla vill ha!”
Precis när kommundamen ska vända sig om för att göra annat tar jag fram mitt trumfkort: ”Och så har vi barnaktiviteter också: Museiresan!” Där satt den. Hon tar en katalog och börjar själv bläddra. Aha. Arbetsbin symboliserar museer med barnaktiviteter …
Tillsammans hittar vi sen en riktigt bra plats i hyllan för besöksmålskartan. Jag lägger in 25 stycken som är ransonen enligt distributionschef Kronhamns lista. ”Jag vill gärna ge dig ett extra exemplar som gåva”, säger jag när jag plockar upp min tomma kartong. Hon skiner upp. ”Wow. Tack! Den ska jag ha i bilen.”
Vidare till Vitlycke museum som ska ha 50 kataloger. Här möter mig en söt tjej med ring i näsan. Det är hennes första arbetsvecka i receptionen och hon behöver få förklarat vad ett arbetslivsmuseum kan vara. Typ stenhuggeri, gamla båtar, skola med griffeltavla … Aha, säger hon och lyser upp. Nu går jag igenom handhavandet, så som jag brukar, och hon hittar flera gula prickar på kartan i närheten av Vitlycke. Stärkt av barnperspektivet får även den här tjejen höra min entusiasm över Museiresan och då fäller hon dagens bevingade ord: ”Det här är ju straightforword!” Det här är ju rakt fram.
Uppgiften som bossen har gett oss NAV-ombud är att räkna hur många kartor som gått åt under året, vi trycker upp 20 000 stycken varje år vilka sprids genom oss ombud i hela regionen. En del ställen har pinsamt många kvar. Tyvärr går de i pappersåtervinningen om ingen kreativ person kommer på ny användning. På många ställen har de tagit slut, eller redan kastats utom min kontroll. Kundcentret på kommunen hade 12 kvar av 25. Vitlycke hade inga kvar av sina 50. Detta ska prompt redovisas till chefen.
Jag fortsätter söderut till kommungränsen i Bottna. Här blir det elvafika hemma hos en god vän som har en ljuvlig betongbäbis i trädgården. NAV-expressen går strax vidare till Gerlesborgsskolan (konst) trots att den inte står på listan. Jag placerar en gerillahög om tio på ett bord.
Vad gör ett NAV-ombud?
Vi är ambassadörer för NAV. Vi delar ut besöksmålskartor till två kategorier: Dels till föreningar som är medlemmar i NAV och dels till platser och verksamheter som berörs av många besökare. Liknande runda som jag gör i dag, med bilen full av kartor, gör mina elva kollegor i NAVs styrelse. Vi håller grytan kokande i Västra Götaland.
Ett kärt återhörande från förra årets runda är Amdalsbrottens kruthus i Hamburgsund som är medlem i NAV. Jag kan lämna kartongen med 50 ex på gamla Q8, hälsar Christer Stern i telefon. Han har nyss varit ute vid kruthuset, där stenindustrin förr förvarade sitt explosiva krut, och klippt gräset. Christer är en av alla dessa eldsjälar som gör våra besöksmål så intressanta. Finnar man inte äkta kärlek någon annanstans så gör man det på ett arbetslivsmuseum. Garanterat! Med värme berättar Christer att han nyligen tog en tur till Krokstrand för att se på lämningarna efter stenindustrin där. Jag tänker att alla gula prickar på besöksmålskartan borde göra som han: besöka varandra.
Varför så få medlemmar?
Det finns faktiskt bara två NAV-medlemmar i hela Tanums kommun: Linmuseet och Amdalsbrottens kruthus. Jag undrar varför inte fler är medlemmar? ”Bli medlem i NAV” kanske det borde stå i följebrevet som vi lämna med varje leverans. Två passande kandidater är mina nästa föreningar: Kville Hembygds- och fornminnesförening och Svenneby Hembygdsförening. Det blir hembesök i båda fallen. 50 ex var. En puff i baken skulle nog räcka.
Linmuseet utanför Kville får 50 ex. Ett restexemplar finns inrapporterat här. I katalogen presenteras Linmuseet med ett arbetsbi i övre högra hörnet. Det är det lilla biet man följer till olika museer på Museiresan. Med tre markeringar i stämpelkortet får man en present. Jag vet inte vad barn får göra på Linmuseet. Kanske bråka! Men nu måste jag äta min matsäck. Kör till Hamburgsund. Kryper in genom en avspärrning vid kajen. Sätter mig på en sprillans ny bänk och tar upp en smörgås. Den tvåmastade Kvartsita charmar mig med en graciös tilläggning mitt framför näsan, med en massa konfirmander ombord. Överallt denna industrihistoria.
Kvartsita byggdes för att frakta kvartsit till Höganäs och lerkärlstillverkningen där. Hemmahamn i dag är Fiskebäckskil. En gul prick på NAV-kartan hade varit straightforward! Fasen också, det kommer en man i arbetskläder med bestämda steg mot mig. ”Här får du inte sitta. Vi öppnar inte förrän på lördag.” Han föser bort mig, med smörgås och allt. Sådant är arbetslivet.
Gasar vidare norrut mot Fjällbacka med min nya favorit i handen: lakritsglass. Fjällbacka Turistinformation ligger i en liten bod på kajen, mitt i semestergettot. 50 ska de ha. Inte mer? Nä, 12 gamla hittas i en hylla. ”Vad roligt att du kommer med nya kartor. Dom här är verkligen bra.” Kvinnan bakom disken talar i telefon samtidigt som hon tar emot bunten. Menade hon det där, tänker jag när jag stänger dörren.
Hur når man fram?
Sen 25 stycken till Föreningen Lotsutkiken på Väderöarna innan jag fortsätter upp mot Grebbestad. Tre campingar får 25 var. Okänt om dom gamla tagit slut. Generellt glada unga receptionister. På Saltviks camping träffar jag på föreståndaren och tar chansen att missionera igen: ”Det kan ju bli regniga dagar och då slår man upp mittuppslaget och spelar eller så kollar man vilka arbetslivsmuseer som finns i närheten.” Fast innerst inne tänker jag, när jag ser husbil efter husbil efter husbil, att en stor camping som den här är självförsörjande på allt vad gäller aktiviteter.
Sista anhalt för i dag är Grebbestads Infocenter. Föreståndaren slår ifrån sig när jag ställer lådan med 50 ex på disken. Det finns stora buntar kvar, både här och på lagret, säger hon och hänvisar till pandemin. 25, det räcker. Jag förstår. Funderar på hur jag själv gör mitt urval på turistkontor där det finns lika stort utbud av broschyrer som här. Kommer att tänka på Sillsalteriet på Kostser. De ger en besöksmålskarta som en personlig gåva vid gruppguidningar.
Det har hunnit bli sen eftermiddag när jag vänder hemåt till Krokstrand. I framsätet är det en enda röra av listor och följebrev och där bak ligger tomma kartonger. Allt som allt har jag delat ut 14 kartonger med 1 400 broschyrer i Strömstad och Tanum. Nu ligger de på sina hyllor och väntar på handen – som ska plocka just dom.
KARIN ASKBERGER
18 juni 2022